Att vara präst och syssla med stand-up comedy går det ihop? Nej, det gör det antagligen inte men just därför vill jag göra det och få det att gå ihop. Jag ägnar mig åt stand-up comedy för att jag tror att det kan hjälpa till att få människor jag möter att fundera kring livet i stort och smått. Jag har inga ambitioner att människor ska bli kristna eller religiösa av min stand-up, men att den väcker nyfikenhet och tankar hoppas jag verkligen. I några kommande inlägg tänker jag försöka presentera hur jag ser på att vara präst och komiker.
Jag är övertygad om att Gud har humor och att Gud gav oss förmågan att vara kreativ och att kunna skämta om saker, ting, personer och företeelser. För mig är det självklart att jag ska kunna skämta om det som är viktigt i mitt liv. Min tro är ett fundament som hela jag och min varelse vilar på och är oerhört viktig för mig. Jag ser det som en av mina grundläggande uppgifter som människa att kunna analysera, fundera, tänka och skämta om min tro för att på så sätt göra den ännu viktigare och ännu mer angelägen för mig.
Den dagen då jag inte kan skratta med mig själv, åt mig själv och tillsammans med andra då blir jag orolig. Det finns en uppfriskande distans i att kunna se på sina egna fel och brister och se humorn i det. Jag förringar mig inte eller förminskar mig inte utan ser saker precis som de är. Jag tar mig själv på största möjliga allvar. I allvaret ligger skrattet och humorn inneboende och får genomsyra mig och mitt liv. Så vill jag leva.
Med humorns hjälp kan vi sätta fingret på sådant som är galet och konstigt i t.ex. religioner, men vi kan också blottlägga fördomar som inte stämmer överens med verkligheten. Fördomar har vi alla av olika slag, i olika former och i varierad utsträckning. Jag tänker att vi måste hjälpas åt att arbeta mot fördomar och det kan vi göra på olika sätt. Mitt ”vapen” är humorn. Ibland kan jag tänka att min stand-up kan uppfattas som bekräftande av fördomar, men i det ligger det ju att man känner igen sina egna tankar och därmed sina egna fördomar. Humorn kan också ge mentala örfilar som skakar om både komikern och den som lyssnar och det kan förhoppningsvis vara en väckarklocka att vända sökarljuset på sig själv och inte sina medmänniskor.
När jag står på scenen som komiker och när jag står i kyrkan som präst visar jag upp mitt liv och mina funderingar för publiken/församlingen. Jag börjar väldigt ofta med att sätta strålkastarljuset på mig själv. Det gör jag med frågan som ställs till oss: ”Varför ser du flisan i din broders öga, men inte bjälken i ditt eget?” Vi är alla människor med fel och brister och den bästa medicinen är att skratta åt dem och arbeta för förändring. På vägen är det skönt om fler vill skratta med mig åt mina och världens knasigheter. Så tänker jag.
Fortsättning följer…